Living in la France

jag blir ibland så himla less på blogg.se startsida. den är såå himla booring most of the time!
bara reklam reklam reklam! alla bloggar om reklam nu för tiden! suck...

det är tråkigt!!:O
få in det i era små huvuden!

..men antagligen så är det många som gillar det, då så många bloggar om det..

jag höll iallafall ett av mina nyårslöften.
förra året var det första gången jag skaffade nyårslöften, och det blev två.
1. jag skulle ta tillfällen i akt.
2. bära minst ett färgglatt plagg varje dag i ett år.
jag gick förut ofta runt i bruna och olivgröna kläder men jag kände sen att jag behövde bli mer färgglad.
dock så älskar jag fortfarande färgen brun och olivgrön^^ dom är charmiga, och ja, de är färggladare än färgen svart men inte nog mycket. fortfarande mörka färger.

det första halvåret glömde jag helt bort dessa löften, men jag tror att jag höll det andra. jag gjorde iallfall det den sista halvåret och med tanke på hur färgglad jag har varit då så jämns det andra ut. ^^
men jag vet att det första löftet inte hölls. men jag ska ha kvar det löftet fast istället ha det i hela mitt liv. det är ju inget ett-års löfte precis, utan ett löfte som passar att hålla hela livet ut.


jag tänker fortsätta vara färgglad. färger är ju trots allt väldigt vackert och det behövs mycket mer av det här i världen. människor är allt för svarta. visst svart är fint men om man ser sig omkring på stan så är de flesta BARA svarta.
väldigt tråkigt tycker jag.
svart är stilrent och ett säkert kort. vad jag tror så passar alla i svart men buh så tråkigt att då klä sig i det.
färger skiner.

Godnatt

jag känner att jag vill göra sånt som jag inte gör.
ibland blir jag bara så trött på rutiner.
jag känner mig tråkig.

rutiner suger k-k. jag brukar störa mig rejält på människor när dom gör som dom alltid gör.
förändring = <3
"var inte så himla ni"




nu har jag fått ur mig en puttinuttig del av det jag vill få sagt.
hej då


JAG ÄR RASTLÖS! DETTA ÄR ORSAKEN TILL VARFÖR JAG ÄR FYLLD MED KÄNSLOR

jag har fått känslan av att känna av att andra lever ett liv utanför mitt. dom har känslor som jag inte alltid kan förstå. det är jobbigt för nu vet jag att om jag handlar dumt så sårar jag andra och dom lever då sitt liv i sorg medans jag lever vidare som om det aldrig har hänt. och om jag inte berättar vad jag verkligen vill, i mitt hjärta, så undrar dom och blir oroliga, ångest fyllda eller vilsna. jag vill inte vara orsaken till någons vilsenhet men det känns som att jag blir det till fler och fler. iallafall på sista tiden. hur kommer det sig? jag försöker bara vara snäll och så tar jag på mig för mycket ansvar för andras lycka. sen förstör jag det om jag inte är varsam och tänker efter före mina handlingar. men jag har så svårt att läsa av mitt egna hjärta.
men allt involverar inte mitt hjärta, jag kan handla utan att ha hjärtat i närheten. jag gör saker och förstår inte förns en stund efteråt hur mycket jag har påverkat den personen.

jag ryser i hela kroppen när jag tänker på det.
familjen är en väldigt nära vän med min barndoms bästis. dom bor på gatan brevid mig. jag har lekt hemma hos dom. och den 16-åriga flickan ser jag alltid på bussen när jag ska till gruvstugan. varje vecka. jag minns hennes byxor väldigt väl, dom var i någon väldigt snygg neon färg och jag ville ha dom.
nu kommer jag aldrig få se henne igen. det känns konstigt. jag kände inte henne men vi kände till varandra. hon lekte ju med min barndomsbästis.. jag blev en gång bjuden till dom att bada tunna med de tre syskonen, min bästis och hennes bror..
jag ryser verkligen i hela kroppen. det är en sån tragadi! D':

Nora, jag kommer alltid att minnas dig.
det här känns inte verkligt, att aldrig någonsin mer få se dig på bussen till skolan..
jag ber för att din syster klarar sig.
Vila i frid.



döden finns verkligen runt omkring oss hela tiden. det är läskigt, jag har aldrig tänkt på det.
det här året har döden knackat på dörren flera gånger. inte på min dörr men på mina grannars.
pojken som ramla ner på rulltrappan i gallerian och dog..
mammas vän som dog i cancer..
det tragiska olyckan ovan..
linda chen..
jag är inte rädd för att dö. utan jag är rädd för att dö och inte ha levt mitt liv till fullo. att jag kommer hoppaöver att göra vissa saker för att jag är rädd för att det kommer bli min död. man kan verkligen dö närsomhelst. det känns som att allt bygger på tur. det känns riktigt jobbigt! jag vill inte uppleva att jag tex skippar att flyga flygplan för att det kan hända en olycka och jag dör. jag vill ju uppleva livet utan at vara rädd..
det kanske går över efter ett tag. den känslan..
jag är rädd för att dom jag bryr mig om ska dö. min familj och vänner.. nu när döden knackar på på gatan brevid så börjar jag tänka på detta. varför just dom? varför inte oss?
en kille i min klass fick leukemi i somras. det är visserligen den lindrigaste formen av cancer men jag är rädd för att jag ska komma till skolan och läraren säger att han är borta.. jag vill inte att det ska hända! det gör mig så ledsen. Erik vi saknar dig redan nu, kämpa, var lika positiv som du alltid varit. vi väntar på dig.
jag hatar döden. livet är en gåva och döden tar det ifrån en. döden är elak, speciellt om han tar livet av en vid tidig ålder.




vila i frid

jag blir typ ledsen på dom som färgar håret i helt fel färg som dom inte ens passar i och sen sminkar sig alldeles för mycket. deras jag försvinner ner, djupt bakom det falska.
det personliga och naturligt söta har försvunnit.

jag började tänka och skriva ned detta efter en gammal bekant till mig loggade in på msn. jag minns så väl hur söt hon var förut. visst, hon är det fortfarande men inte på samma härliga vis. jag var sjukt avundsjuk på henne då. hon var brunett, vilket var hennes naturliga hårfärg, hade naturligt vågigt hår och vackra mörka ögon. nu känns det som att allt det där är bort skrubbat och det som är kvar är den där slarvigt skrubbiga ytan med spår av det forna jag i som så gärna vill fram igen.
hon hade pojkvän och han var snygg. hon var vacker utan smink, men hon kunde aldrig se det själv. gömde sig undan kamerorna. det var synd. kamerorna skulle älska henne.


ja.
det är bara tråkigt. men hon är ju fortfarande samma gamla snälla person. hoppas jag, jag har inte snackat med henne sen 2005.

tänk efter före. men inte för min skull.


hon som jag nämner är nu, vad vissa skulle vilja kalla hennes stil, fjortis.
men jag ser henne inte som det. iallfall inte i hennes beteende. även om jag inte har någon aning om hur hon beter sig nu så är hon för mig fortfarande samma tjej hon en gång, för längesedan, var.

jag skulle gärna vilja leva som pocahontas. så fridfullt. att leva så nära naturen. när jag var liten ville jag vara henne. jag brukade också drömma om att jag var en vår fe som kom med våren. naturen är så fin och skön att vistas i. 
på grund av allt tänkande blev jag sugen att gå ut till nån djup ur skog och bara vara. gå runt i ljuset från solen som glimtar fram mellan tallarna. se på den gröna marken med mossa och stenar. och bara lyssna på naturens röster. djuren. vinden. och mina andetag och steg genom skogen. och sen efter det sova över där. i ett vind skydd. eller bara sitta kvar tills solen går ner. skulle man sova kvar i tält så ska regnet falla på natten, så man kan vaggas till sömn av regnet som slår på tält duken. sedanpå morgen så ska solen skina och marken vara fylld med dagg.
det skulle dessutom bli fina kort.

ibland när jag pratar med människor så undrar jag hur personen skulle reagera om jag kysste honom/henne just då. bara för att kolla.
sådär impulsivt. inga känslor inblandade.

Jag såg för någon dag sedan filmen "Seven Pounds". I början av filmen säger huvudpersonen: "On seven days God created the world. On seven seconds I destroyed mine." Tänk att man kan förstöra en relation eller ett liv på bara några sekunder. det gäller att ha kontroll.


Det här är bara något jag har tänkt på. Som sagt, jag tänker väldigt mycket. :)